Harvey Ball, Franklin Loufrani och ansiktet som tillhör alla
Den ene ritade ett leende för 45 dollar och skyddade det aldrig. Den andre gav det ett namn och byggde ett licensimperium på det.
Tio minuter i Worcester
I december 1963 hade försäkringsbolaget State Mutual Life Assurance i Worcester, Massachusetts, ett problem: efter en fusion med ett annat bolag gick de anställda omkring nedstämda. Ledningen hittade på en ”vänskapskampanj” och beställde grafik av en lokal reklamtecknare och veteran från andra världskriget — Harvey Ball. Ball satte sig ner och ritade en gul cirkel, två ovala ögon och ett leende. Det tog honom ungefär tio minuter. Han fick 45 dollar.
Originalet var inte perfekt — det ena ögat är en aning större än det andra, och leendet är inte helt symmetriskt. Ritat för hand, inte med passare. Bolaget tryckte de första hundra knapparna; till kampanjens slut hade det delat ut över hundratusen.
Ett ansikte utan ägare
Varken Ball eller bolaget skyddade teckningen. I början av 1970-talet lade bröderna Bernard och Murray Spain, som ägde kortaffärer i Philadelphia, till sloganen ”Have a Nice Day” och började massproducera ansiktet. Fram till 1971 såldes över 50 miljoner knappar med leendet.
Ball tjänade inte en cent till på det. Hans son berättade att fadern aldrig ångrade sig — tackbrev från hela världen var honom kärare än royalties. Han instiftade World Smile Day, som firas den första fredagen i oktober. Han dog 2001. På hans gravsten finns ett leende.
Världens enklaste teckning visade sig också vara den svåraste att behålla för sig själv.
Goda nyheter i Paris
På andra sidan havet hade Franklin Loufrani, fransk journalist och licensspecialist, fått nog av rubriker om Vietnamkriget och Nixon. Han föreslog dagstidningen France-Soir kampanjen ”Prenez le temps de sourire” — ”Ta dig tid att le”. Varje god nyhet i tidningen fick en symbol: ett gult ansikte. Kampanjen startade den 1 januari 1972. Det gula leendet skäll ha varit den första färgen som någonsin syntes på tidningens svartvita förstasida.
Loufrani gjorde det ingen i Amerika hade gjort: han registrerade ansiktet som varumärke och gav det ett namn — Smiley. Han tryckte tio miljoner klistermärken och delade ut dem gratis. Snart kom de första licenserna, bland dem chokladdragéer från Mars med ett leende på varenda en.
Från klistermärke till varumärke
1996 tog Franklins son Nicolas Loufrani över företaget och grundade The Smiley Company i London. Han skyddade varumärket i ett hundratal länder och gjorde logotypen till en livsstil. I dag samarbetar Smiley med hundratals licenstagare — från Nutella och McDonald’s till Moschino och Fendi — och företaget skänker en del av vinsten till en egen välgörenhetsfond. Leendet syntes till och med under invigningsceremonin för OS i London 2012.
Två berättelser
Vem uppfann då Smiley? Det räcker att lägga de två ansiktena bredvid varandra.
Likheten är svår att missa. Designhistoriker brukar nämna Harvey Ball som upphovsman till teckningen som spred sig över världen. The Smiley Company betonar att det var Franklin Loufrani som först registrerade leendet och gjorde det till ett varumärke. Båda sakerna är sanna. Ball gav världen ett ansikte. Loufrani gav det ett namn — och en ägare.
Samma gula ansikte leder för övrigt rakt till de emotikoner och emojier som vi skriver med varje dag. Få teckningar har levt ett så långt liv.
Leendets epoker
Smiley-lampor från den nederländska studion Mr Maria väntar på dig hos oss — gula och rosa, från 11 till 40 cm.
Se lamporna →Läs också: Miffy: Dick Bruna · Lavalamporna är tillbaka · Följ: Smiley