Hur Kickomi blev till

Sonny Angel i Thailand

Jag var i Bangkok. En väninna skrev till mig med en begäran:

"Du är i Japan, köp en Sonny Angel åt mig."

För det första var jag inte längre i Japan — jag var i Thailand. För det andra hade jag ingen aning om vad en Sonny Angel var.

Jag googlade. Upp poppade bilder på små, nakna figurer med små hattar: en jordgubbe, en morot, en liten frukt på huvudet. Pastellfärgade, märkliga, söta på ett sätt som inte passade in i något jag kände till. "Okej" — tänkte jag — "om någon vill ha den, så ska jag försöka hitta den."

Tre dagars letande. Utsålt överallt.

Till slut hittade jag en liten butik i ett av Bangkoks köpcentrum, där en märklig regel gällde: du måste spendera minst 50 zł på andra saker, först då får du köpa en Sonny Angel. En klassisk scarcity-mekanik, som jag förstås inte satte ord på då — jag visste bara att det var absurt och att jag måste göra det, för jag hade lovat.

Jag gick in i butiken. Och fick syn på en hel hylla med söta, märkliga små varelser som jag aldrig i hela mitt liv sett. Sonny Angels, några Smiski, några andra varumärken som jag överhuvudtaget inte kände till.

Jag köpte en Sonny Angel åt väninnan. Jag köpte också några till mig själv. Jag förstod inte varför — jag ville bara.

Då visste jag ännu inte att det kallas art toys. Jag visste inte att det är en global marknad värd flera tiotals miljarder dollar om året. Jag visste inte att jag ett år senare skulle driva en butik i Polen.

Labubu och min engelsklärare från Malaysia

Fem månader senare. Från Thailand hade jag kvar pastellfärgade små varelser på hyllan och minnet av en absurd butik. Livet hade återgått till det normala — jag jobbade, bodde i Wrocław, hade engelskalektioner två gånger i veckan med en lärare från Malaysia.

En dag säger hon, mitt i samtalet:

"Du vet, de där Labubu är så fula. Jag förstår inte varför folk bär dem."

Jag kände inte till Labubu. Jag googlade. Jag tittar: små varelser med nio vassa tänder, päls, stora ögon. Fula? Kanske. Hypnotiska? Ja. "Om folk i Malaysia inte förstår det men bär det ändå" — tänkte jag — "så betyder det att det finns en efterfrågan. Jag tar hem några till Polen. Kanske går det."

Jag lade ut de första exemplaren på Vinted. De gick på en dag.

Jag fyllde på på Allegro. Där gick de också.

Jag tittade på det och tänkte: vänta, vad händer här. För det var inte så att jag sålde en figur och fick rätt. Det var så att varje exemplar jag lade ut hittade en kund inom några timmar.

Jag började köra bil till Nederländerna för morgondroppar. Avfärd på kvällen, sova i bilen mitt i natten och på morgonen gå på droppen. Ett snävt schema, för under tiden slutförde jag min masteruppsats. Jag började ta hem fler IP:n — inte bara Labubu, utan Skullpanda, Hirono, Crybaby. Jag testade vad som fungerade, vad som sålde, vad som blev kvar på hyllan.

Det var klassisk säljverksamhet. Arbitrage: köp där det är billigare, sälj där det är dyrare. Ett arbete, men ett arbete som plötsligt gav vettiga pengar.

Jag var fortfarande ingen samlare. Jag såg fortfarande inte de här sakerna som konst. De var en produkt för mig.

Flyget till Asien igen

Jag packar ryggsäcken för fyra månader. Planen var enkel: jag reser runt i Asien, driver företaget på distans, min syster skickar paketen i Polen.

De första veckorna gick som på ett papper. Försäljningen rullar fortfarande, Ksenia skriver ut etiketter, kunderna får sina beställningar på 24–48 timmar. Jag kör från café till café och svarar på meddelanden från telefonen.

Ända tills försäljningen vid ett tillfälle stannar av.

Det var smärtsamt. Alla i Polen som ville ha Labubu hade dem redan — hypen hade lagt sig, den första vågen hade dunstat bort, en andra kom aldrig. En klassisk säljarbubbla: du går in i en het produkt, gör bra veckor, sedan mättas marknaden och du blir kvar med ett lager.

Jag borde ha blivit stressad. Men då la jag märke till något märkligt: intresset för själva ämnet fanns kvar. Folk skrev till mig med frågor, scrollade sortimentet, la till i bevakningar. Det handlade inte om Labubu specifikt. Det handlade om samlande.

Och det var den första sprickan i mitt säljartänkande.

River City

En dag i Bangkok hamnade jag i River City — ett konstgalleri i flera våningar i den gamla delen av staden. Jag gick dit för antikviteter, för då samlade jag på gamla föremål, jag gillar att sticka fingrarna i det förflutna.

Antikviteterna hittade jag. Men bredvid antikviteterna, i samma galleri, på samma våningar, stod saker som man aldrig får se i polska gallerier.

Pokémon-kort i montrar som utställningsföremål. Illustrationer som såg ut som ett barns teckningar — medvetet, avsiktligt, inom ramen för någon individuell utställning. Art toys bredvid klassiska skulpturer. Lokala konstnärer, vars första verk hängde bredvid mästarnas verk. Allt bredvid varandra, allt behandlat som likvärdig konst.

Det fanns ingen hierarki "högt / lågt". Det fanns inget galleri för "seriös konst" och en separat liten butik för "prydnadssaker". Allt levde i ett och samma rum.

Jag stod där och tänkte: helvete, varför finns inte det här i Polen?

Liten konst för alla

Jag har gått konstskolan. Hela mitt liv tänkte jag på finkonst — den galleristiska, institutionella, otillgängliga. Konst som man ser på museer, köper på auktioner, läser om i kataloger.

Men i Bangkok, i River City, i de små butikerna på Sukhumvit, såg jag en helt annan modell. Konst som kostar 80, 150, 300 złoty. Konst som folk köper hem till sig, till hyllan, till skrivbordet. Inte till ett museum. Inte till ett galleri. Till sitt liv.

Det var en upptäckt som inte var estetisk — för estetiskt hade jag gillat de här figurerna länge — utan strukturell. Jag såg att det finns en hel kategori av konst som den polska marknaden knappt känner som konst. Den känner den som "leksaker för vuxna", "en kuriositet från TikTok", "ett mode för kinesiska figurer". Men inte som en konstnärlig kategori.

Och de är konstnärer. Kasing Lung, som skapade Labubu — en oberoénde illustratör från Hongkong, som växte upp med nordiska sagor, vars konst har sin egen filosofi. Xiong Miao, som skapade Skullpanda — narrativa serier, visuellt kraftfulla, varje kollektion som en egen utställning. Hirono — figuren av ett barn som bearbetar sina känslor, varje serie ett nytt kapitel i historien.

Allt det är konst. Bara i en annan skala, i ett annat medium, distribuerat på ett annat sätt.

Och där i Malaysia bestämde jag mig: skit i att vara säljare. Jag vill bygga ett varumärke. Jag vill ta hem den här lilla konsten för alla till Polen. Jag vill tala om den, skriva om den, förklara den — så att folk vet att det de köper har en upphovsperson, ett sammanhang, en betydelse.

Det skulle inte bli en butik. Det skulle bli ett medium.

Namnet: Kickomi

Jag kom på det samma dag i Malaysia, medan jag satt vid laptopen.

Kick — för innan jag sålde figurer sålde jag skor. Kicks är slang för sneakers, jag sålde dem på nätet i några år. Det var min första "affär". Jag skrev in det ordet av nostalgi, för att något skulle finnas kvar av den där Kejt som började.

Omi — en asiatisk uppmjukning. Något som ger klangen värme, sötma. Det passade det jag gör nu.

Kickomi — mina två liv i ett enda ord. Den polska skomarknaden och de asiatiska art toys. Karriärens första och andra del, sammanfogade fonetiskt.

Samma kväll köpte jag domänen.

Butiken startar

Butiken drog igång i december 2025, ännu medan jag var i Asien. Shopify-setup, de första produkterna, packaging, villkor, returpolicy — allt från telefonen och laptopen i ett hyrt rum. De första paketen i Polen packade Ksenia. De första beställningarna signerade jag från Bangkok. De första meddelandena från kunder tog jag emot på polska tider, med en skillnad på sex eller sju tidszoner.

Det var en helt annan känsla än Vinted. Vinted var att sälja. Kickomi var att bygga något som har sin egen identitet. Varje produkt jag lade ut hade sin beskrivning. Varje konstnär fick sin egen undersida. Varje paket hade sitt kort med en signatur.

I januari 2026 återvände jag till Polen. Jag öppnade dörren till min lägenhet, såg lådorna som Ksenia hade förvarat åt mig i fyra månader, och förstod att det inte fanns någon väg tillbaka.

Vad nu

Det är juni 2026. Kickomi har funnits i ett halvår. Den säljer varje dag — Pop Mart, Labubu, Skullpanda, Hirono, Fugglers, Smiski, BE@RBRICK, Sonny Angel och ett dussintal andra varumärken. Jag har ambassadörer, ett regelbundet nyhetsbrev, en blogg med konstnärsprofiler, en TikTok där jag talar om art toys som konst — för det är vad de är.

Jag upprepar det ofta, men jag vill upprepa det här, i sin fulla version, en gång för alla:

Det här är hela historien. Från ett enda meddelande från en väninna 2024 till Kickomi 2026. Oplanerat. Inte begravt i en vision. Bara — nästa steg, sedan nästa, sedan ett beslut i Malaysia.

Om den här historien resonerar med dig — eller om du har en egen samling av något, eller funderar på om det "inte är dumt" att en vuxen människa köper figurer, eller letar efter en plats där de här sakerna tas på allvar — stanna kvar en stund.