Konst som terapi

Hemifrån

Perfektionismen tog jag med mig hemifrån. Men hos mig visade den sig inte så som man vanligtvis tänker sig den — att jag finslipar allt i det oändliga. Hos mig var det tvärtom: om något riskerade att bli fult eller inte perfekt, föredrog jag att inte börja alls.

Jag blev irriterad när jag gjorde något som först skulle leda fram till något vackert. Själva processen — att ta sig igenom det stadium där det ännu är ofärdigt, fult, osäkert — var outärdlig för mig. Spänning.

Lindringen fann jag i minimalismen. Där är perfektionism lättare — färre element, färre saker som kan bli fel. Ju enklare, desto tryggare. Då kallade jag det inte en flykt. Jag trodde att det helt enkelt var min stil.

Tråkigt och enkelt

På gymnasiet hade jag verk från analog fotografi utställda på en tävling. Det var en utställning. Och jag hörde två tjejer kommentera mina bilder:

"Så tråkigt. Så enkelt."

Den enda meningen rotade sig djupare i mig än jag då trodde. Jag bestämde mig för att aldrig mer ställa ut.

Och jag höll fast vid det i åratal. På konstskolan tog de mina verk till utställningar — och jag åkte inte dit. När jag till slut måste visa mitt examensarbete gjorde jag det i konstskolans trädgård. Utomhus. Bara inte i en sal, bara inte rakt på.

Idag vet jag att det inte var ett estetiskt val. Det var rädsla förklädd till ett beslut.

Svart och rött

Prokrastinering, stress, "jag har ingen idé", "allt är skit". Jag bar på mycket frustration och den måste ut någonstans.

Jag minns en målarlektion där jag helt enkelt kastade ur mig allt. Jag målade expressivt, mina negativa känslor, allt i svart och rött. Mitt i det dök en skrikande gestalt upp.

Jag planerade den inte. Den bara hamnade där. Och det fascinerade min lärare — för man kunde se i det här verket det som verkligen finns i mig.

Då såg jag för första gången något som senare återkom gång på gång: mitt mående syntes i det jag gjorde. Det gick inte att gömma bakom teknik. Tillståndet kom upp till ytan av sig självt.

Ett museum i varje land

Under hela studietiden reste jag mycket. Vid något tillfälle bestämde jag att jag i varje land skulle gå in i minst ett museum — för att till slut förstå vad den här konsten egentligen handlar om. För ärligt talat: jag förstod inte. Och jag ville hitta min egen riktning.

Jag stannade upp vid modern konst. Sedan gick jag bara dit — de utställningarna, de museerna. Det visade sig att det som verkligen drog mig till sig var konceptualismen.

Mitt examensarbete vilade tungt på det — på konceptualism och minimalism. Det fanns mycket av mig i det, känslor, djup. Och ändå känns det än idag som om det inte var tillräckligt. Inte för att innehållet saknades — utan för att jag känner att jag inte gav 100 % i utförandet.

Och här kommer perfektionismen in igen. När du bryr dig för mycket tillåter du dig inte att experimentera. För det måste ju se ut på något sätt. Det måste falla i smaken. Och det dödar modet.

Och varför egentligen inte

Under hela studietiden upprepade jag för mig själv att jag inte skulle bli konstnär. På sin höjd formgivare. Det lät tryggare.

Men formgivning handlar framför allt om att arbeta åt någon annan. Och vid något tillfälle tänkte jag: hur ska jag kunna göra saker åt någon annan, när redan att göra saker för mig själv gör så ont?

På fjärde året — efter några år av att "laga" mig själv — kom jag fram till frågan jag tidigare undvikit: och varför vill jag egentligen inte bli konstnär? Vad ligger bakom det?

Jag var på en plats där jag hade det serverat på ett fat. Det hängde bara på mig om jag tog det. Jag bestämde att jag åtminstone skulle försöka tänka tanken att jag kanske ändå skulle kunna bli det.

Så hittade jag boken Den kreativa akten. Då förstod jag hur mycket av konsten som vilar på något slags andlighet — på något som inte går att formge eller finslipa fram med tvång.

Klotter

Jag bestämde mig för att anmäla mig till en valfri kurs i ett ämne som jag aldrig skulle ha valt: illustration. Där måste man ju tänka kreativt, skapa, pressa fram det där som jag inte förstod — och jag visste att läraren hade det. Jag undrade hela tiden: vad har han som jag inte har? Vad ser och förstår han som jag inte gör?

Självklart träffade det min svacka. Hälften av mina verk såg ut som en enda stor depression. Jag levde av det jag hade inom mig — och det var precis det som syntes.

Läraren upprepade hela tiden att jag inte skulle gå in i huvudet, utan börja lägga märke till det som omger mig. Då tänkte jag: what? Jag har ju ett behov av att vara inne i mig själv.

Med tiden nådde de där orden fram till mig. Jag började söka inspiration utanför. Och då blev illustrationen en terapi mot perfektionismen för mig. Jag måste teckna något ur mig själv — och det var skit. Något slags klotter, vem vet vad.

För första gången började jag ställa mig en fråga som jag aldrig tidigare ställt mig i skapandet: vad tänder egentligen mig? Tidigare var jag hela tiden fixerad vid hur andra skulle uppfatta det. Att visa det där klottret var en enorm utmaning för mig.

Och hela tiden samma tanke: men jag vill att det redan ska vara vackert. Nu. Vilken skit. Hur uselt som helst.

Step by step

Till slut hörde jag några enkla ord från någon utifrån. Att det ju är en process. Step by step.

"De första sakerna är aldrig vackra. Det är inte möjligt. Kanske är det fult nu — men för varje ny teckning blir det bättre."

Det har följt med mig ända till idag. Det låter banalt, eller hur? Och ändå var det precis det som jag hela livet inte kunnat tillåta mig själv att förstå: att en ful början inte är ett nederlag, utan ett stadium.

Jag studerar psykologi och nu vet jag vad man ska kalla det. Den här sortens perfektionism — den undvikande, inte den finslipande — är en rädsla för att bli bedömd, förklädd till höga krav. Det handlar inte om kvalitet. Det handlar om att inte bli påkommen med något ofärdigt. Och eftersom varje sak börjar med att vara ofärdig, så börjar perfektionisten helt enkelt … inte.

Därför blev Kickomi till

Jag säger det med full övertygelse: utan det hade jag aldrig börjat arbeta med ett eget varumärke.

För det hade aldrig varit "det rätta ögonblicket". Det hade alltid saknats något, det hade alltid varit för tidigt, för fult, för ofärdigt. Perfektionisten väntar på perfekta villkor, som inte finns och aldrig kommer att finnas.

Men det är ju tiden som formar. Step by step. De första produkterna, de första beskrivningarna, de första TikToks, de första misstagen. Inget av det var perfekt från start. Och det är just därför det överhuvudtaget finns.

Kickomi är för mig inte bara en art toy-butik. Det är ett bevis på att jag lärde mig att börja innan det var färdigt. Att jag släppte igenom den här läxan från illustrationen och släppte in den i affärerna.

Och kanske är det därför jag tar de här små figurerna på så stort allvar som konst. För jag vet hur mycket mod det kostar att visa något som kommit ur någons inre. Varje art toy är någons klotter som någon hade modet att göra färdigt.